Etonitat och dess relaterade opioidagonist benzimidazol upptäcktes i slutet av 1950-talet av ett team av schweiziska forskare som arbetade på läkemedelsföretaget CIBA (nu Novartis).En av de första föreningarna som studerades av det schweiziska laget var 1-(beta-dietylaminoetyl)-2-bensylbensimidazol, som visade sig ha 10% av morfins smärtstillande aktivitet i gnagarbioassometri.Detta fynd uppmuntrade teamet att påbörja en omfattande systematisk studie av 2-bensylbensimidazol och att fastställa förhållandet mellan struktur och aktivitet för denna nya familj av smärtstillande medel.Två allmänna syntesmetoder utvecklades för att framställa dessa föreningar.

Den första metoden innefattar kondensation av o-fenylendiamin med fenylacetonitril för att bilda 2-bensylbensimidazol.Bensimidazolen alkyleras sedan med den önskade 1-klor-2-dialkylaminoetanen för att bilda slutprodukten.Denna speciella metod är mest användbar för framställning av bensimidazol utan substituenter på bensenringen

Den mest allmänna syntesen [4] som utvecklats av det schweiziska laget involverar först alkylering av 2,4-dinitroklorbensen med 1-amino-2-dietylaminoetan för att bilda N-(β-dietylaminoetyl)-2,4-dinitroanilin [aka: N' -(2,4-dinitrofenyl)-n,n-dietyletan-1,2-diamin].2-nitrosubstituenterna på 2,4-dinitroanilinföreningar reduceras sedan selektivt till motsvarande primära aminer genom att använda ammoniumsulfid som reduktionsmedel.Ammoniumsulfid kan bilda vätesulfidgas in situ genom att tillsätta en koncentrerad ammoniumhydroxidlösning och mätta den med lösningen.En intermediär som bildas genom selektiv reduktion av 2-nitro-substituenten 2-(β-dietylaminoetylaminoetyl)-5-nitroanilin, som sedan reagerar med iminoetyleterhydrokloriden av 4-etoxifenylacetonitril (aka: p-etoxibensylcyanid).Iminoeter, 2-(4-etoxifenyl)-acetyliminoatetylesterhydroklorid, framställs som en gas genom att lösa 4-substituerad bensylcyanid i en blandning av vattenfri etanol och kloroform och sedan mätta lösningen med vattenfri väteklorid.Reaktionen mellan 2-(beta-dialkylaminoalkylamin)-5-nitroanilin och hydrokloriden av iminoetyleter resulterar i bildningen av etonitrazin.Förfarandet är särskilt lämpligt för framställning av 4-, 5-, 6- och 7-nitrobensimidazol.Valet av förändrade substituerade iminoetrar av fenylättiksyra kan ge föreningar med flera substituenter vid bensen 2-stället

Många analoger är kända, den enda andra anmärkningsvärda föreningen som härrör från den ursprungliga studien på 1950-talet är clonitaceton, som är mycket svagare än etonissini (cirka 3 gånger morfin).På senare tid, sedan runt slutet av 2018, har ett antal designeranaloger börjat dyka upp på den illegala marknaden runt om i världen, där de mest framträdande föreningarna är metronidazol, isonidazol och ettazin, men andra fortsätter att dyka upp